När scoutrörelsen började i England dröjde det inte länge förrän svenska resenärer i England började rapportera hem om den nya rörelsen.

Att den väckte en del uppmärksamhet berodde bland annat på att det i 1900-talets början inte var speciellt vanligt med organisationer som vände sig framför allt till ungdomar.

Den förste som skrev något var troligen John Bratt som i GHT 12 september 1908 presenterade scoutrörelsen i artikeln "Gatpojkar som skogsspejare". En annan mycket känd artikel skrevs av akademiledamoten Gustaf Hellström i Dagens Nyheter 13.9 1909. Han var just då DN-korrespondent i London och kallade sin artikel "Vad vi ha att lära av England". Hans artikel slutade så här:

Exakt vilken dag som scoutrörelsen började i Sverige är inte fastställt och det finns kårer som redan före 1909 hade någon form av ungdomsverksamhet som så småningom utvecklades till scouting. De "renläriga" anser dock att den svenska scoutrörelsen föddes i det ögonblick då Ebbe Lieberath började arbeta i Göteborg efter Baden Powells principer.

Även här finns viss osäkerhet angående datum, men 18.10 1909 vet man säkert att det förekom patruller i Göteborg under Ebbe Lieberaths ledning. Ebbe Lieberath visade sig mycket lämplig att vara den man som skulle föra scouting i Sverige framåt - han var populär gymnastiklärare i Göteborg och major i det militära och han hade dessutom översatt Scouting for Boys till svenska.

Liksom man i Västerås funderade på i ett senare skede så hade Ebbe Lieberath tänkt starta försiktigt och sedan trappa upp verksamheten. Men då allmänheten och pressen fick reda på planerna blev Ebbe Lieberath anstormad av hundratals pojkar som ville bli scouter.

Den 2 mars 1910 samlade Lieberath ett hundratal personer som var villiga att vara med som ledare och funktionärer och de fick nu avlägga ett slags scoutlöfte. 12 mars 1910 så öppnade man expeditioner för inskrivning runt om i Göteborg och i mars/april organiserades de tusentals nya i en kolonn för varje stadsdel.

Den sista mars kom Ebbe Lieberaths översättning av "Scouting for Boys" ut.

I början kallades scouterna för "Riddarpojkar" och en arbetsdräkt med en hatt efter engelsk modell och en blå skjorta antogs. Det nya svenska scoutmärket blev en stiliserad variant av ett gammalt svenskt armborst.

Debatten om scoutrörelsen var i början omfattande , men Ebbe Lieberath hade ett aktat namn så inte ens agitatorer som Hinke Berggren hade någon större framgång i sin kritik. Scoutrörelsen fick stor uppmärksamhet och den hjälptes bland annat upp av att Baden Powell besökte Sverige 1911 och gästade Sven Hedin, diskuterade scouting med Gustaf V på slottet och deltog i en scoutparad på Östermalms idrottsplats.

Trots att inget gemensamt förbund fanns växte scoutkårer fram i många svenska städer och det ledde till att man började fundera på någon slags moderorganisation för scoutkårerna i Sverige.

Den 3-4 januari 1912 samlades ett möte på hotell Kronprinsen i Stockholm med representanter för 38 svenska scoutkårer. Redan första dagen beslöt man att bilda Sveriges Scoutförbund och den 4 januari antog man stadgar, organisation och utsåg Ebbe Lieberath till förbundets förste scoutchef. Man beslöt också att behålla det engelska ordet scout i stället för att hitta på någon svensk motsvarighet.

Ett tag hade man funderingar på att hitta ett svenskt namn och det ordnades till och med en tävling där bland annat följande förslag fanns med: Allas vän, Boy-gosse, Bussar, Gossindianer, Civilisationens vän, Getapojkar, Kvickus, Hjälp-dig-själv-män, Kvickus, Nordboer, Sveriges Hopp. Som tur var tog man inget av dessa namn.

Det första numret av tidningen SCOUTEN kom ut 25.2 1912 och förbundets första stora scoutläger hölls i Stockholm på Djurgården i samband med sommarolympiaden där också scouterna var med som funktionärer.

1913 kom de första svenska sjöscoutkårerna och 1914 hölls den första scoutledarkursen på Rockelstad. Sedan utvecklades rörelsen snabbt och Ebbe Lieberath var fullt sysselsatt med att åka runt och besöka svenska scoutkårer vid jubileer , avslutningar och liknande. 1920 börjar vandrarscoutlag och vargungeavdelningar att dyka upp.

1921 fanns i Sveriges Scoutförbund 106 kårer med 453 ledare och 5442 scouter. Allt detta har ju gällt pojkarna och pojkscouting, men hur var det med flickorna då?

Jo, redan 1910 började också små föreningar av flickor som ville vara scouter dyka upp och pionjärer här var flickorna i Wallinska skolan i Stockholm.

Man ville inte apa efter pojkarna för mycket utan i oktober 1912 for kårchefen Emmy Grén-Broberg och Gerda Blomberg till England för att få idéer och inspiration. När de kom hem ordnades kurser för ledare och en sammanslagning av de scoutföreningar för flickor som fanns började planeras.

Den 26 mars 1913 hölls ett representantmöte i Stockholm där namnet Sveriges Flickors Scoutförbund antogs. Det fastslogs också att blusen skulle vara mörkblå och en fackla blev symbolen för flickscouterna i Sverige.