Efter det att scoutrörelsen hade grundats i England, dröjde det inte särskilt länge innan scouting introducerades i Västerås. Starten här var ganska typisk för hur det gick till på många svenska orter när scoutkårer grundades.

1910 gäller som startåret för Västerås Scoutkår, men redan året innan började tanken gro hos en del intresserade personer. Militärer och lärare var av någon anledning ofta inblandade i scoutintroduktionen och ofta hade de första scoutkårerna en stark koppling till en skola t.ex. ett läroverk. Inte heller här var Västerås Scoutkår ett undantag.

En av initiativtagarna i Västerås var adjunkten O. Fridlund som senare skrev så här om starten:

Detta var förhistorien. Nu kommer historien...

Fridlund blev som sagt inspirerad och gav sig ut på jakt efter likasinnade och han hittade snart en själsfrände i folkskolläraren Isidor Fröier i vars hem de preliminära scoutdiskussionerna tydligen fördes. Man ville gå ut lite försiktigt och inte slå på stora trumman, utan i stället ta det lite lugnt och försöka samla på sig lite erfarenheter till denna i Västerås ännu oprövade verksamhet.

Fridlund och Fröier gav sig ut på en del utflykter tillsammans med sina respektive klasser och organiserade där en del patruller, där målet var att integrera läroverks- och folkskolepojkar i dessa. I stället för klasstillhörighet försökte de få patruller där medlemmarna bodde någorlunda nära varandra så de skulle kunna träffas lite lättare. Denna del av verksamheten gick tydligen bra, men hej vad de bedrog sig vad gällde en diskret upptakt. Deras verksamhet väckte uppmärksamhet och alla möjliga personer började blanda sig i och kom antingen med goda råd eller en massa kritik - så helt lätt hade de inte de båda lärarna.

Kritiken ökade dessutom då en Cecilia Milow höll ett föredrag i godtemplarsalen och efter hennes föredrag blev det ett väldigt rabalder. En del kritiker ville placera scoutrörelsen inom KFUM-verksamheten, och kyrkostiftet blev oroliga för att den nya rörelsen lockade ut ungdomarna i naturen på söndagarna så de inte skulle kunna gå i kyrkan. Man var dessutom rädd för att scouting skulle bli en allvarlig konkurrent till kyrkans egen ungdomsverksamhet. En del andra belackare menade att rörelsen möjligen passade i England men inte i Sverige. Nåväl - när de heta känslorna svalnade en del enades man att tillsätta en kommitté för att utreda frågan och efter ett par sammanträden kom denna fram till att :

" låta den scoutrörelse, som redan är i gång , utveckla sig själv och att ej på något sätt ingripa ..".

Efter att denna fråga också diskuterats i stadens press avstannade i alla fall debatten och Fridlund och Fröier fick lite andrum - trodde de i alla fall. Men nu kom nästa problem - uppmärksamheten hade också inneburit "reklam" och man fick hundratals förfrågningar från pojkar som ville bli scouter.

Med bara två ledare skulle man inte komma långt, så nu började operation övertalning av ett antal lämpliga ledarkandidater. Man fick ihop tillräckligt många för att våga det första språnget, och en våreftermiddag samlade man ett dussintal lärare, officerare och ingenjörer uppe på taket till hörntornet på Stora Västmannia för att göra en gemensam planering av vad man då kallade " den första större manövern".

Efter detta möte skickades budkavlen ut och man samlades i läroverkets bönsal. Pojkarna kom - ett par hundra från fjärderingare till förstaklassare, från läroverkspojkar till springpojkar. Proselyterna delades preliminärt in i avdelningar och fick en del instruktioner inför den första utflykten.

Det första riktigt stora arrangemanget för den nya scoutkåren var en utflykt under pingsten 1910 med 200 deltagare.

Som det brukar vara i dessa sammanhang var det en del som snart tröttnade - en del pojkar försvann och det var ledare som hade bristande tid och intresse och försummade sina avdelningar. De mest intresserade pojkarna var ändå kvar och överflyttades till de avdelningar som fungerade bra, varför man framåt hösten i alla fall började få en riktigt bra fungerande scoutkår.

Skogarna ut mot Apalby, Ransta och Hamre blev tillhåll för patrullerna och flera av dem byggde patrullkojor därstädes, ja det fanns till och med de som drog ut och övernattade i dessa mitt i smällkalla vintern. Vinterhajker stod tydligen på programmet tidigt.

I den tidiga scoutkåren hade också en kärntrupp av ledare och funktionärer utkristalliserats och förutom tidigare nämnda Fröier och Fridlund fanns här folkskolläraren Varne, ingenjörerna Borgström och Svensson, löjtnanten Kjellström, banktjänstemannen Thunberg och gymnasisterna Johan Wersäll, Urban Hjärne och A. Hägg. ( Lägg märke till att efter tidens sed använder man nästan uteslutande efternamnen när man skriver om personer på den tiden). När det så behövdes så hade man några specialister som resurspersoner t.ex. doktor Erhardt och telegrafassistenten Hugo Jonsson som hjälpte till med instruktioner i sjukvård respektive signalering - viktiga inslag i 1910-talets scoutprogram.

Man hade också förstått att knyta en del av stadens mer respektabla medborgare till kåren i en styrelse för Arospojkarna som de ibland kallade sig. Dessa personer var rätt identiska med den tidigare nämnda kommittén och bestod av häradshövding G. Enhörning, ingenjör Edvin Jonsson, löjtnant Claes Wersäll, grosshandlare John Hygrell, folkskollärare V. Granér och läroverksadjunkten Hjalmar Thyresson. Det går inte att utläsa av efterlämnat material vem som var den första kårchefen men troligen var det häradshövdingen Enhörning som redan 1912 avlöstes av löjtnant Holm.

Ett tidigt välbehövligt tillskott för den nya kåren blev de fem militärtält som man inköpte för de 300 kronor man fick för den insats man gjorde vid en skyttefest . En morgon hittade också Fridlund på sin namnsdag 1 december en större trumma utanför sin dörr . Den var försedd med följande inskription:

En duktig skara av kärnfrisk stam!"

Fridlund själv misstänkte att trumman var en gåva av kårens specielle gynnare apotekaren I. Fernström.

Nåväl, efter en del grus i maskineriet i starten var kåren nu igång och aktiviteterna började avlösa varandra. Från de första åren märktes bl. a. ett stort sommarläger på Ridön där man bland annat jobbade i skogen. Man hade också besök av scouter från Danmark och var med som funktionärer under Olympiska Spelen i Stockholm 1912 och bodde som funktionärer på Djurgården.

1913 arrangerade man sommarläger på Frösåker och en skidresa till Älvdalen, medan 20 arospojkar 1914 deltog i det Baltiska lägret.

1915 blev det ny kårchef igen - ombudsman Johansson hoppade nu in på posten och 1916 höll man en stor basar på slottet 19 maj med soaré, dans och bio på programmet.

Om de första åren skrev Isidor Fröier i en jubileumsskrift 1935 följande:

Edra framsteg. Ja, jag får nu bekänna, att jag själv gick i tysthet och tjuvtränade för att hålla något så när jämna steg med Er i alla de nya tävlingsgrenarna. Det var inte så lätt, det ni skulle kunna. Särskilt minns jag, att Ni voro styva i orientering. Och hur beundrades ej den där fina kompassen, som en av Er var lycklig ägare till. De små trevliga föredragen i vår samlingslokal i Djäknebergsskolan och sångövningarna minns Ni nog också. Och diskussionerna om scoutlagens rätta följande och tillämpning. Många vackra drag har jag minne att jag fick del av, liksom förtroenden, som jag satte särskilt värde på. Vi sparade för att få ihop till nödvändiga utensilier. Tänk , när vi hade vårt egna riktiga tält!.."

När man studerar de gamla skrifterna så kan ibland en viss förkärlek för uppställningar, parader och allmän hurtighet förmärkas inom rörelsen - inslag som för oss på 1990-talet verkar främmande. Men man ska då akta sig för att jämföra 1910-talets aktiviteter med 1990-talets utan att ta hänsyn till det helt annorlunda samhälle som scoutrörelsen då växte fram i. Det vore en stor orättvisa mot pionjärerna inom rörelsen att försöka överföra våra normer, värderingar och seder på deras verksamhet. Hur står sig våra egna aktiviteter i backspegeln om det görs en jämförelse med vårt program om 80 år?

Lite grann om den tidens uppfattningar om uppfostran m.m. skymtar fram i följande skildring av kårens nye chef kapten O. Dahlström som tillträdde som kårchef 1921:

"Pojkar, särskilt då scouter, ska i god tid sättas uti rotation med nyttigt och praktiskt kroppsarbete. Arbete , som kan värderas direkt i pengar, bör fordras av pojkar redan i åldern 10-15 år. Och som lämpligt arbetsfält ha vi våra väldiga skogsmarker, våra åkrar, trädgårdar och fiskevatten. Där skulle våra gossar kunna göra storverk, särskilt under långa sommarferier."

Det verkade också som en svacka i kårens arbete inträffade 1916 då den första entusiasmen svalnat och en del ledare flyttat från stan. Den höll dock inte i sig så länge utan 1918 blev kamrer G.A. Berglund kårchef och det blev full fart på verksamheten igen. 1920 firade man 10-årsjubileum och om detta och kårens verksamhet står följande att läsa i tidningen SCOUTEN:

1921 valdes kapten O. Dahlström till ny kårchef och greve Cronstedt på Fullerö upplät ett område vid Alnö som övningsområde för kåren.

Om sitt tillträde som ny kårchef skrev kapten Dahlström följande:

" Långt tidigare, sommaren 1910 eller möjligen 1911, hade jag nyligen fått det stora förtroendet att vara befälhavare för ett kompani rekryter vid Västmanlands Regemente. När jag då gick ute i terrängen Viksäng - Hamre och inspekterade, hände det att jag fick syn på några som man tyckte skojiga figurer, som höllo till bland kullar och skogsdungar. Tosingar i stora , bruna engelskafrikanska hattar, kartfodral, kikare och andra mojänger. Ett nytt inslag i landskapsbilden. Scouting var på segerrik frammarsch även mot Västerås och Västmanland. För första gången hade jag sett Västeråsscouter i farten....

Rekryteringen av mig till scoutledare gick rätt så hastigt och lustigt. Mötte en eftermiddag i slutet av augusti 1921 uti stadsparken nära paviljongen en av mina goda vänner, grosshandlare och pamp inom stadens affärsliv.

`Scoutpojkarna äro utan högsta ledare här i staden. Vill inte du åtaga dig att bli chef för scoutkåren? Allt kom överraskande för mig. Som sagt inte minsta tanke i den riktningen hos mig förut. ..Motstod ej frestelsen utan tackade ja."

På hösten 1921 fick scouterna en förfrågan om att arrangera "De blindas dag" för första gången i Västerås. Aktionen gick bl.a. ut på att sälja höstblommor och 5000 sådana såldes fort slut och 3000 små blombuketter ytterligare fick då tillverkas och de såldes också i ett nafs.

1923 började Röda Korset med julinsamlingar och här gjorde scouterna också en stor insats och under kårchefens ledning var man bland annat ute och högg julgranar till insamlingen.

En gammal Västeråsscout berättar också om en kårutflykt våren 1921:

"Det var en söndagsmorgon våren 1921. Klockan på Domkyrkotornet visade kvart i nio. Jag var på väg ned till samlingsplatsen för en kårutflykt - min första. Efter att ha studerat kårordern - som var uppsatt i Läroverkets huvudbyggnad - vilken f.ö. löd:

SAMLING!

Scoutkåren samlas för

kårutflykt

med provtagning

Söndagen 8 april kl. 9 f.m.

å skolgården.

Hemkomst: Omkring kl. 3 e.m.

Klädsel: Scoutdräkt.

Torrskaffning.

visste jag ungefär vad som komma skulle. Dock var det med en viss spänning jag anmälde mig för "Uddax", min dåvarande avdelningschef, vilken ordnade att jag snart kom i det rätta gänget - scoutkamraterna. Hur skulle det bli? Vart skulle vi? Jag var väldigt nyfiken!

Efter avlämning och korum började så vår vandring utåt den östra tullen. Målet för dagen var Badelunda, närmare bestämt Hälla, dit vi anlände efter en trevlig marsch under flygande fanor åtminstone. Musiken som vi naturligtvis svarade själva för, var ju precis inte så klingande, men dock så prima att mjölkskjutshästarna från Hässlö stegrade sig i vild förtjusning av det `sega hö´, som framtrollades av sega scoutstrupar.

Vi voro som sagt framme. En idealisk lägerplats för en provsöndag. Då, liksom nu skulle det avläggas prov för fulla muggar. Särskilt för oss ömfotingar hägrade ju en hel del, vad klassproven beträffar. Alla ville bli tredjeklassare så fort som möjligt"

1923 åkte mer än 20 Arospojkar till jubileumslägret i Göteborg och i samband därmed bildades det Mellansvenska Distriktet -MSS - även kallat Uvdistriktet efter sin symbol Uven. Detta var tydligen att aktivt och händelserikt år även på andra sätt. 2-3 juni arrangerade man två scoutdagar för att få in pengar. Dessa hölls på Djäkneberget och Vallby och bjöd på karusell, orkestermusik och dans. Tre scouter från Västerås deltog också i jamboreen i Köpenhamn detta år.

Man började nu på allvar att fundera på en organisation för flickorna och redan 2 december kunde den första scoutupptagningen för flickor hållas i läroverkets aula. Den nya flickscoutkårens första kårchef var fröken Olga Andersson.

1926 blev fänrik H. Falk ny kårchef och David Sjölander blev kassör - ett val som enligt Sture Jansson : "kåren aldrig har ångrat. Åren 1927 och 1928 visa en stadig framgång i kårens arbete och under det sistnämnda året kan nämnas, att på initiativ av kassör D. Sjölander ordnades ett lotteri med en motorcykel som högsta vinst, och som vanligt när `Sjölax` ordnar lotterier, så blev vinsten ej avhämtad".

1926 verkade för övrigt dessutom vara ett år som satt många spår i rullorna för då firades den första St Georgsdagen i Västerås och det första numret av kårens tidning "Arosscouten" kom ut. En grupp scouter i kåren jobbade denna sommar åt STF på leden Abisko - Kebnekajse med att bygga rösen. I tidningen SCOUTEN rapporterade en kårmedlem sålunda om läget:

En av de största händelserna 1926 var följande:

" En liten rödmålad stuga , som ligger i ett skogsbryn, det är Örnboet, vår stuga. Ett par kilometer norr om Hallsta gård i Dingtuna ligger den cirka 7 km från staden..

Stugan upptäcktes den 20 september 1925, då en scoutavdelning bedrev sina övningar i trakten. På den tiden bestod den av ett förfallet ödetorp, med svankande tak och stampat jordgolv, murknande väggar, och inuti köket någonting, som en gång i världen varit en spis, vilken förresten upptog ungefär halva rummet. Ledaren för avdelningen, avdelningschef Olle Andersson, tog resolut och sökte upp arrendatorn av marken, lantbrukaren Emil Johansson på Hallsta gård, och fick dennes tillstånd att kåren skulle få disponera stugan. ...och så började arbetet. Därom ska vi inte spilla många ord , vare nog sagt att kårens ledare och äldre scouter under den närmaste tiden så gott som bodde ute vid Örnboet, och arbetade både nätter och dagar...

Midsommardagen 1926 drogs de sista penseldragen på stugan, och så var det bara att taga den i besittning. Den 17 oktober samma år skulle den invigas. Kåren, förstärkt med flickscouterna, tågade ut med flygande fana, vänner och gynnare i stora skaror gingo eller åkte ut, och först och sist, Scoutchefen Ebbe Lieberath var där i egen hög person, och hjärtat svällde nog av stolthet i brösten på ledarna, när han med några väl valda ord krossade en champisbutelj mot trappan och gav stugan dess namn, Örnboet."

Örnboet blev ett kärt tillhål för kårens medlemmar och detta vittnar bland annat följande från Örnboets besöksbok om:

1928 lossnade det även på den andra lokalsidan i och med att man lagom till julfesten kunde inviga kårens första ordentliga lokal inne i stan . Den var belägen i Tempelriddargården på Blåsbogatan 3.

1928 blev Olle Andersson kårchef men han efterträddes redan 1929 av ingenjör Nils Bagge. 1929 åkte 9 ledare och scouter på internationellt läger i England.

1930 var återigen ett jubileumsår och 20-årsjubileet firades på Västerås teater med bl.a. scoutchefen Ebbe Lieberath närvarande.

Året efter åkte man på förbundsläger vid Kulla och Nils Överbeck blev ny kårchef.